Tog en sväng och skulle handla lite smågrejer på kvällen. Hör i butiken att ett barn, 4-5 år gammalt kanske, är ledset jämte sin pappa. Inte ”gråta-för-att-det-slagit-sig-ledset” utan fullt ut ”hulk-gråt-frustration-ledset”. Jag kunde inte höra vad barnet sa mer än att det frågade efter sin mamma. Pappan står jämte och är så uppstressad att han bokstavligen snubblar över orden när han frågan barnet vad det är denne vill. ”Villduhamamma? Skajagringamamma? Vadvillduattjaggör?! Jagringermamma!” Barnet hinner inte få en syl i vädret utan blir bara mer och mer ledsen. Pappan är alldeles uppenbart stressad och frustrerad.

Vad som gjorde mig illa till mods var att för fyra år sen hade jag kunnat tänka något i stil med ”Men se till att få tyst på den där ungen, vilket jäkla liv det är här!” Nu har jag själv barn och tack vare min fantastiska sambo förstår jag vikten av att förstå barnet. Det enda jag ville göra där i butiken var att sätta mig på huk framför det är förtvivlade barnet, fråga vad det är som känns fel och vad denne skulle vilja göra istället. Jag ville ge barnet en chans att förklara och få känna sig hört.

Men det gjorde jag såklart inte. Det kan man ju inte göra mot ett främmande barn framför en främmande pappa. Jag önskade dock innerligt att pappan kunde få ta del av kunskaperna i att vara en närvarande förälder, lyssna på barnens behov och försöka möta dem på deras nivå.